Katten hade inte nio liv.....

Förra veckan så var jag med om en händelse som var både tragisk och berikande. Det var nämligen så att en katt blev överkörd på gatan utanför gamla Stadshotellet i vår lilla stad. Katten hade i det här fallet inte nio liv utan ett. En sådan här händelse händer ju titt som tätt och är för många en vardaglig sak. Ur mitt och några andra människors perspektiv var det inte en banal och enkel liten händelse som fyllde en del av fredagskvällen, utan det blev helt enkelt för oss en behjärtansvärd sak.
Nu hade jag tur att det inte var min katt Fritte som fick sätta livet till utan tyvärr en annan katt som hette Loppan. Dessa båda katter har varit snarlika varandra så när Loppan blev påkörd så trodde några vittnen att det var vår lilla katt som sprang ut framför bilen och dog. Men som sagt det var lilla Loppan.

Och det är just här som den lilla historien börjar, vilken handlar om hur en tråkig händelse trots allt kan föra människor tillsammans. Strax efter att katten hade dött så tog Mats, hundägare till en Westie, med sitt civilkurage itu med hela situationen och involverade mig och sedan så satte vårt detektivarbete igång för att få tag på kattens ”familj”. Jag hade genom en bekant hört att katten bodde mitt i stan. Vi knallade iväg bort mot Rådhustorget och nu hade vår lilla grupp utökats med två av dom killar som tillhör den skara som brukar sitta vid ån med välförsedda plastkassar fyllda med drycker av olika slag. Grabbarna x och kex var helt övertygade om att katten hörde hemma i ett annat hus än vad jag trodde vilken vi gick iväg till.

Väl hemma på den adressen så visade det sig att de katter som hörde hemma där var livs levande i allra högsta grad. Nya personer och dess grannar sällade sig till vår lilla trupp som blev större och större.Bröderna x och kex hade alltså fel i fråga om katt och matte, men det spelade inte så stor roll för dom var med i vår lilla detektivgrupp och ville precis som vi att kattens matte skulle få reda på att katten hade lämnat sitt jordeliv.

Efter en stund så ringde Loppans matte upp på min mobiltelefon och fick reda på vad som hade hänt Loppan. Hon var inte hemma men satte sig i bilen och var hos oss efter ett par minuter. Vi stod och dryftade om det hela en stund och nu kom vi till nästa problem. Vart gör man av en avliden katt bara så där när man bor mitt i stan?
En av de nytillkomna grannarna till Loppans matte erbjöd sig att åka med katten till sitt jobb och gräva ner honom vilket gjordes.

Hundägare Mats och jag kände att vårt uppdrag var slutfört och vi kramade om Loppans matte och knallade iväg. Efter detta beslut kände vi oss både glada och nöjda trots att Loppan hade dött, men katten hade fått komma hem till sin matte för att påbörja färden till sista vilan. Mats och jag tog varandra i handen och önskade varandra en trevlig helg.

Nästa dag berättade Loppans matte att hon och hennes barn hade haft en begravningsceremoni för Loppan med kors, namnskylt och lite annat fint. De var jätteglada över att vi hade brytt oss så mycket om katten. Nu är inte syftet att jag ska slå mig för bröstet över den goda gärning vi gjorde denna kväll. Jag är bara glad och betagen över hur en enkel liten timme under en fredagskväll i november kan föra ihop helt okända människor som hundägare Mats, Bröderna x och kex, Loppans matte, den första kattmatten, den gravgrävande grannen och mig själv. Det roliga i kråksången är att det kändes hur naturligt som helst och det är väl så det ska vara när tråkiga situationer uppstår.

Men varför ska det bara kännas så vid sådana här tillfällen? Var är naturligheten i andra dagliga situationer? Nåväl, det är en annan historia som jag kan dryfta en annan gång. Hoppas att katten Loppan har det bra där han är i ett annat liv. Vi har våra liv och det enda vi kan göra är att försöka leva dem så gott som vi kan.

Eller vad säger ni kära bloggare????